regretforgetlive

Idag hade vi diktuppläsning i skolan, här läser min fina vän upp en fin dikt som tar en mystisk vänding!

Gränsen mellan frihet och fångenskap

Jag står utanför ytterdörren, låter min skakiga hand vila på dörrhandtaget.  Jag vill inte innanför den där hemska dörren, jag vet vad som väntar där bakom, jag vet att han väntar på mig. Kanske kommer första slaget mot huvudet, kanske mot tinningen eller varför inte rätt i magen? 

Antagligen har han redan öppnat första flaskan, kanske också redan börjat på sin andra. Jag hatar den där lukten, lukten utav en nedtryckt självkänsla, lukten utav instängdhet.

Jag vet exakt vad som kommer att hända när jag pressat ner handtaget och klivit över tröskeln in till lägenheten. Jag kommer långsamt att ta av mig min jacka och hänga den på kroken ovanför skostället, sedan kommer jag långsamt knyta upp mina skosnören, allt bara för att dröja ut på det där hemska som jag vet väntar mig inne i vardagsrummet. Han kommer att ropa på mig och säga att jag tar för långt tid på mig, att jag måste skynda mig, han är otålig. När jag kommer innanför dörren som gränsar mellan hallen och vardagsrummet kommer jag se honom sitta där i sin äckliga soffa, titta på samma gamla tv, med sina lortiga kläder och med det där förnedrande leendet han alltid ger mig när han ser på mig. Han kommer komma fram till mig, börja prata med mig, han kommer att säga att jag ser bra ut ikväll, att jag verkligen är något extra. Efter ett tag så kommer han inte att kunna hålla sig längre, han kommer börja ta på mig, inom några sekunder kommer jag ha hans grova händer smekande över min kropp och hans hårda kropp emot min. Efter det så händer det där som jag inte vill tänka på och anledningen till varför jag står här ute och inte vågar pressa ner dörrhandtaget. 

Förut var den här lägenheten den enda trygghet jag hade. Jag kom hit på fredagseftermiddagarna efter skolan och han väntade på mig även då. Jag sprang alltid upp för stentrappan till lägenhetsdörren, slog upp dörren på vid gavel, sparkade av mig skorna och slängde bara jackan på hallgolvet. Jag sprang sedan in i köket där jag visste att han och mina nygräddade pannkakor fanns. Han gjorde alltid sina underbara pannkakor åt mig, när jag tänker på dem kommer jag fortfarande ihåg hur de smälte i munnen på mig och jag kunde äta flera stycken innan jag blev riktigt proppmätt. Sen kunde vi spela på mitt tv-spel i flera timmar och inte för än klockan slog tio var jag tvungen att borsta tänderna och lägga mig. När jag gått och lagt mig kom han alltid in i mitt rum, bäddade om mig, berättade hur mycket jag betydde för honom och om jag hade tur läste han en saga för mig innan han pussade mig på pannan, sa god natt och stängde sovrumsdörren. Det där var flera år sen nu, flera år sen som jag fick den där god natt pussen på pannan. Det enda jag får nu är han hårda skrev emot min kropp och orden som syftar på att jag bara är ett billigt fnask i hans ögon. Istället för pussen får jag slagen emot min kropp och blåmärken jag alltid måste dölja.

Jag ruskar på huvudet, måste ha försvunnit in i mina egna tankar. Jag måste påminna mig själv om att det där var länge sen, att jag måste inse att den tiden är borta och att jag får acceptera det som det är nu även fast det plågar mina tankar hela dagarna och även nätterna då jag inte får någon sömn.

Handen vilar fortfarande på dörrhandtaget och den skakar mer nu då tårarna börjat rinna ner för mina kinder. Till slut samlar jag kraft till att öppna den där hemska dörren, men samtidigt som jag öppnar dörren slår en vind emot mig som säger mig att allting inte står rätt till. Jag bryr mig inte ens om att stänga dörren, inte heller ta av mig skorna eller hänga upp jackan på sin rätta plats, mina steg fortsätter bara emot vardagsrummet. Han sitter inte på sin rätta plats i soffan, TVn är inte heller på men fönstret står på vid gavel och vinden leker med de vita gardinerna. Jag tänker mig inte för utan går försiktigt fram till fönstret och blicken sveper ut över gatan nedanför. Där ligger han, platt nere på gatan. Jag känner hur tårarna börjar rinna ner för kinderna och jag hör mig själv säga: ”farväl pappa”.

(Detta var en norvell jag skrev för ett tag sen, till en tävling i skolan som handlade om ungdomar och alkohol)

Idag har jag varit och shoppat i växjö. Fick dock bara vara där i någon timme, men en timme är tillräckligt för lilla lii att köpa lite kläder. Kläderna kommer jag lägga upp en bild på imorgon!
Jag hoppas att ni får en fin lördag kväll! Nu ska jag städa, ha det bra! Kram!

Det här var det absolut magiskaste jag smakat efter ostbågar.
Som ni nu kommer få reda på så är jag galen i ostbågar. Jag har älskat det sen jag tog den första tuggan utav en liten ynklig ostbåge, då var jag riktigt liten.
De andra kopiorna har aldrig fallit mig i smaken, men den här... Den var extraordinär! Den var något alldeles speciellt.
Det är som om de har format de till hjärtan bara för att man ska manupileras att älska dem!
Jag är helt såld. Cheez heartz in my heart!

En lördagkväll när man är sjuk och är tvungen att stanna hemma, kan nog inte bli roligare än såhär...!

Jag har hört att man får unna sig godsaker när man är hemma och är sjuk, so here we go!

så här firade teater klassen fina johanna som fyllde 18, här är finalen mellan louise jaxvall och lii ahlin!

Och här är johannas fina 18-års tårta som söta joline fixat, MUMS!

 

 

Ibland blir man så lycklig i själen. Speciellt när det är gröt till skolmat!

idag åkte jävlen ut! Kanske lika bra..
Barrelibarrbarr!
Nu ska bara snön bort!